Ja, varför? Kanske vi inte har någon riktig elit? Eller att den elit vi har, inte har några politiska ambitioner eller inte tillåts eller vågar höja sin röst?

Låt oss vara ärliga – det är ofta ett fåtal personer som styr politik, innovationer och utveckling. Det handlar om en handfull driftiga, kloka eller förmögna individer som på olika sätt formar samhället.

Så var fallet under den svenska stormaktstiden på 1600-talet, då samhället dominerades av skickliga militärer – och likaså under slutet av 1800-talet, då industrialister och innovatörer tog över och lade grunden till landets moderna framgångssaga. Införandet av laissez-faire-politik, som garanterade näringsfrihet och decennier av stark tillväxt, kan tillskrivas några få personers målmedvetna arbete – med friherren Johan August Gripenstedt i spetsen, för att nämna ett exempel på denna elit.

Många menar att införandet av demokrati med allmän och lika rösträtt raderade mycket av denna elitism. Andra hävdar att eliten snarare drog sig tillbaka bakom draperierna, och att de fortfarande styr och ställer – fast i skuggorna.

Under 1990-talet skedde förändringar i det svenska näringslivet som luckrade upp den tidigare hårda socialdemokratiska beskattningspolitiken. Sovjetunionen och Östblocket föll, och nya marknadsliberala vindar blåste in från väst till det lilla, självgoda och tidigare ganska isolerade landet i norr.

Läs vidare på Fulvius Baxter.