Detta verkar väldigt få förstå, men läs vidare så kanske det klarnar.

Det verkar som om vår regering inte kan få nog av att skicka svenska skattepengar till Ukraina. I dag kom ännu ett nytt pressmeddelande från regeringen som proklamerade art man beslutat om att donera 550 miljoner kronor – 300 miljoner till Natos fond för stöd till Ukraina (CAP) och resterande 250 miljoner till NSATU som arbetar med att skaffa fram militära reservdelar och träna soldater.

Enligt försvarsminister Pål Jonson är bredden i det svenska militära stödet till Ukraina en styrka. Att vi samtidigt helt saknar styrka att ta hand om våra egna medborgare, bygga upp den svenska söndersmulade välfärden och se till att de kriminella elementen som rättsväsendet förlorat kontrollen över hålls inlåsta, är inte så noga i sammanhanget.

Krigshetsen fortsätter ligga som en våt filt över stora delar av Europa och när Natos generalsekreterare Mark Rutte i dag hade möte med blockets försvarsministrar i Bryssel, föreslog han att försvarsutgifterna ökas från 2% till 3,5% av BNP samt att ytterligare 1,5% av BNP ska spenderas på infrastrukturutveckling. Pål Jonson gjorde givetvis tummen upp och menar att Sverige inte har några problem med att leva upp till målen.

Att det vore bättre att öka utgifterna för sitt egets folks välfärd, snarare än att leta efter fiender som inte existerar är dock inget som lyfts fram.

Daniele Trabucco, professor i konstitutionell rätt vid San Domenico-institutet, är dock rättfram och skriver i en artikel för portalen L’Antidiplomatico att vapenuppbyggnaden och den blinda konfrontationen med Ryssland undergräver grunden som lagts i den Europeiska unionens projekt.

Läs vidare på Jenny Pipers blogg.