Tänkvärt!
Efter 1900-talets två världskrig insåg Västvärldens ledande politiker att de måste ändra kurs, så att denna tragik med sitt omätliga lidande aldrig mera hände. Aldrig mer några nationer med längtan efter världsherravälde
- Aldrig mer några överlägsna raser som ägnade sig åt folkmord
- Aldrig mer några storhetsvansinniga diktatorer. Inte Stalin, inte Mussolini, inte Ceaușescu och framför allt aldrig mera någon Hitler.
Öppenhet och mångfald blev samlingsbegrepp för Västvärldens högsta politiska ideal och filosofen Karl Popper levererade med ”Det öppna samhället och dess fiender” ett slag handledning. Grundtanken är att ett fungerande demokratiskt samhälle kräver kunniga och intresserade medborgare. Det låter ju bra men praktiken visar att det inte fungerar på det sättet. Medborgare som engagerar sig i politiska frågar delar upp sig i olika inbördes fientliga fraktioner.
Inte heller förstod Popper att nationen och patriotismen är demokratins fundament. Istället lyfte han fram tryckfrihet, yttrandefrihet och, framför allt mänskliga rättigheter som demokratins egentliga innehåll. Han avvisade tanken att i en demokrati tillsätts folkets legitima ledare. Därmed slapp han ifrån den så kallade demokratiparadoxen, nämligen att om folket vill avskaffa demokratin så har de i demokratins namn rätt att göra detta. För Popper begränsades demokratins företräde till att den lämnade politiken öppen för ständig förnyelse. Ledare som gjorde ett dåligt jobb kunde utan blodsspillan ersättas med andra.
Läs vidare på Swebbtv Krönika eller se videon.
Lämna ett svar