Denna analys av Dan är ett bra komplement till föregående artiklar. Artiklarna har tidigare publicerats i NewsVoice.
Del 1
Den överväldigande delen av amerikanska media var redan från början nedlåtande till Trumps deklarerade presidentkandidatur i juni 2015. Hans behandling i pressen kom att skilja sig helt från tidigare år, när han ofta uppmärksammades mycket positivt i tidningar eller elektroniska media.
Trumps lyckade karriär som företagsledare, framgångar som programledare för uppmärksammade TV-program och slagkraftiga svar i kontakter med massmedia gav honom stor uppmärksamhet, men nu betraktade media honom som en oseriös affärsman, som beroende på sin förmögenhet, hade av fåfänga eller kanske affärsmässiga skäl funnit en möjlighet att på kort tid skaffa sig ännu mera publicitet.
När han började vinna primärval efter primärval med valsiffror tidigare ledande republikaner bara kunde drömma om, hårdnade sedan pressens attityd till honom alltmer, och vissa tidningar utmålade honom som hartnär en demagog och stöttade troget demokraternas kampanj mot honom.
Amerikanska media är efter kulturmarxismens expansion i delar av landet delvis ännu starkare vänsterinriktad än svenska media, och de samarbetade nära och troget med det demokratiska partiet i angreppen mot Trump.
Trumps politik chockerade
Trumpss valmöten, som regelbundet samlade åhörare med närvarosiffror ingen annan kunde uppnå, visade inte en amatörpolitiker utan en professionell talare, underhållare och framförallt politisk ledare, dessutom ytterst kunnig, som med ovanlig uppriktighet framförde en politik, som ingen annan republikansk presidentkandidat tidigare haft.
Han var kritisk till globalism, till den amerikanska utrikespolitiken, helt skeptisk till klimatpolitiken, negativ till de förändringar som skett gällande USAs ekonomi med NAFTA och nu dessutom alltmer hotad av multinationella handelsavtal.
Trump talade mycket om utarmningen av amerikansk industri och dess konsekvenser för industristaterna i Mellanvästern. Han lade fram förslag såsom en okonventionell tullpolitik i syfte att återuppbygga den amerikanska tillverkningsindustrin, och där handelspolitiken då skulle bli ett trumfkort. Och han betonade oavbrutet faran av den förda invandringspolitiken och att ett land utan gränser inte kunde förbli en nation.
Media förfasade sig över hans åsikter och gav gott utrymme åt hans republikanska motståndare för att kritisera hans förslag. Förutsättningslösa och rationella diskussioner av dessa var dock ovanliga.
Till skillnad från nästan alla tidigare republikanska presidentkandidater valde Trump att istället för att backa och be om ursäkt för drastiska formuleringar eller sådana, som kunde misstolkas, att aldrig ursäkta sig utan istället fortsätta att hävda samma åsikt.
Till skillnad från andra republikanska kandidater accepterade han inget förtal, felaktiga citat eller påhittade lögner utan svarade med emfas. Och i samband med bl a dessa tillfällen gjorde han vad få republikanska kandidater gjort före honom, nämligen att utmåla pressen och TV som huvudsakligen osakliga, ja, ofta lögnaktiga, och politiskt helt följsamma till demokraterna och egentligen en fiende till det amerikanska folket. Det bidrog naturligtvis till medias fiendskap till honom.
De tidigare republikanerna
Makthavarna i det republikanska partiet började omedelbart visa hur mycket de tog avstånd från hans MAGA-politik. Att kunna samla de flesta delar av sin politik runt ett attraktivt och enhetligt koncept visade Trumps skicklighet som marknadsförare. Genom att hans argumentation tydligt visade hans respekt också för författningens syn på människan, kan man säga att hans ovanliga principer tillsammans bildade något av en ideologi.
Framförda motiv och formulerad politik gjorde att han alltmer framstod som kandidaten för USAs medelklass (och inriktad mot den lägre). Samtidigt såg man under primärvalen, att han på ett nytt sätt försökte appelera till svarta och latinamerikaner. Han var därför en kandidat, som skulle hota demokraterna med en radikal och folkligt inriktad politik, som avslöjade dem som ett elitbetonat parti med sina starkaste anhängare bland rika och bidragstagare i ett antal kuststater.
Pressen avskydde detta, för det låg sanningen allt för nära.
Så han anslog strängar som tidigare Buchanan och Perot vidrört, men han var till skillnad från dem ingen tredjepartikandidat! En betydande del av de republikanska väljarna imponerades av honom, och han krossade alla primärvalsmotståndare på vägen till ledarskapet för republikanerna.
Jeb Busch, som setts som den ledande republikanske kandidaten till president, hade trots allt föga stöd trots de 100 miljoner dollar han hade samlat på sig under föregående år som förment republikansk ledare. Nu avslöjades hans folkliga förankring som ytterst tunn, och hans argument för sin politik som svaga.
De som tidigare haft makten i partiet, det republikanska etablissemanget, såg däremot Trump som en uppkomling, vilken genom sina policies hotade deras makt men än viktigare, syntes hota den ekonomiska politik som gynnade dem.
Delstatliga republikanske etablissemang såg inflödet av nya väljare och – än värre – nya policies för vad de var: ett direkt hot mot deras ledarskap i partiet och kanske även deras ekonomiska intressen. De flesta av dessa politiker hade naturligtvis hyggliga pressrelationer, vilket gjorde att den lokala eller regionala pressen inte behandlade Trump så mycket bättre än den nationella.
Medan demokratiska politiker såg ekonomiska aspekter som helt underordnade intresset för politisk makt, såg ofta republikanska etablissemangsmedlemmar ekonomiska aspekter som de viktigaste. Och deras syn på ekonomisk-, handels och – industriell politik var mycket annorlunda än Trumps. Så media kunde ofta få ta del av starkt kritiska synpunkter från ledande republikaner överallt i landet.
Det var därför inte onaturligt att så många republikaner 2016 öppet stödde Hillary Clinton. UniParty dvs det nära samarbetet mellan ledande politiker från bägge partier med gemensamma intressen, kunde sägas växa kraftigt genom att många RINO-republikaner (1) fann det rimligt 2016 att rösta på Obamas efterträdare.
Det är märkligt på så sätt, att det under Obamaåren blivit alltmer tydligt, att det tidigare relativt moderata demokratiska partiet inte längre existerade. Nu kontrollerades demokraterna av en alltmer radikal samling vänsterpolitiker missnöjda med det mesta i USA – författningen, utrikespolitiken, den ekonomiska politiken och kulturen – och som kände trycket från rent socialistiska yngre partimedlemmar, av vilka många var marxister.
Vänsterns övertagande under tidigare decennier av landets skolor och utbildningsystemet i dess helhet hade inte oväntat lett till en stor produktion av radikala yngre män och kvinnor orienterade mot kollektivistiska lösningar av alla samhällsproblem.
Som presidentkandidat fångade Trump uppmärksamheten hos mängder av människor från medelklassen och lägre, som generellt var skeptiska till politiker. Även republikaner, som tidigare lyckats få dem som väljare, hade ofta svikit dem, när de som valda sedan kommit till kongressen.
Trump fäste särskild tyngd vid den lägre medelklassen – de amerikanska arbetarna. Han lyckades – särskilt beträffande dessa – skapa ett betydande förtroendekapital genom att utmana de flesta av de principer bl a ekonomiska, som styrt det senaste kvartsseklens politik i USA. Hans stora misstro mot tidigare republikansk politik bl a utrikespolitiken gav också stort gensvar.
Det stod snart klart, att han skapat något ytterst ovanligt i USA, nämligen en folkrörelse. Denna samlades runt en ny politik för landet – MAGA – vilket innebar en klart annorlunda invandrings-, kultur-, utrikes-, handels- och ekonomisk politik samt vitalisering av vissa principer i den amerikanska författningen.
Medias beteende skapade osårbarhet
Medias försök under den riktiga valkampanjen att skada honom genom ständiga anklagelser om sexaffärer och allehanda politiskt farliga handlingar och åsikter lyckades aldrig. Varje vecka under kampanjen verkade en ny skandal dyka upp bara för att snart helt försvinna och ersättas av en ny. Journalisterna sökte ständigt nya vinklar för angrepp, men inget fäste riktigt.
När Trump vunnit valet fortsatte media med ständiga angrepp och försök att skapa skandaler. De fick hjälp av det demokratiska partiets försök att skandalisera Trump såsom med Russian Hoax, men Trumps anhängare verkade ha en osviklig känsla för när Trump sade något, som lät bisarrt eller något som media slog upp som den värsta skandalen i amerikansk politik de sista femtio åren.
De förstod tydligen, vad han ville göra och hans avsikt med det han sagt, och brydde sig inte mycket om själva orden, medan demokraterna bara lyssnade till orden och då oupphörligt gick av rälsen.
Så småningom stod det klart, att inga personliga angrepp och omdömen om honom kunde rubba hans popularitet på något vis. De verkade istället cementera hans popularitet. Trump blev pga medias beteende så småningom immun mot alla anklagelser och skandaler genom ett folkstöd, som var djupt, orubbligt och helt obrytbart.
Bara han själv skulle kunna bryta detta genom något djupt svek angående viktiga policies. Men alla konventionella politiska och påhittade skandaler, lögner, avsiktliga missförstånd och felciteringar bara dröp av honom och smälte undan. Reagan hade till någon del åtnjutit något liknande. Det var ett högst ovanligt fenomen i USA (liksom en folkrörelse enad runt en viss radikal politik samt författningen).
En politiker med 50 milj. engagerade medborgare bakom sig, och som oavsett vad media förde fram, hade fullt förtroende för honom, stor misstro mot demokraterna samt ofta djupt förakt för media, har egentligen aldrig funnits. Man kan säga att Nixons och Reagans frekventa angrepp på media som fundamentalt vänsterorienterade, ofta lögnaktiga och helt orättvisa, så småningom ändå lett till resultat.
Media hade naturligtvis fortfarande väsentlig makt, genom att de hade medlen att i alla fall kort kunna dominera folks uppmärksamhet och inom vissa ramar delvis påverka många potentiella republikanska väljare, men var ändå i viss utsträckning neutraliserad.
- RINO = Republican- In-Name-only
Medias intensiva trumeld mot Trump under både valkampanjen och hans första period gav nog vänstern ett intryck av, att han hade en svag position och därför en bristande förmåga att behålla en väljarmajoritet efter valet.
De flesta med kända namn stöttade Hillory Clinton som presidentkandidat, och hon erhöll därför under kampanjen stöd från en avsevärd del av amerikanskt näringsliv och naturligtvis från de allra flesta multinationella företag.
Kritik mot Trump för hans brist på en automatisk fiendskap till ryssarna var dock ingen nämnvärd del av debatten före valet, men detta ändrades genom underrättelsesektorns hemlighetsstämplade rapport i januari 2017, alldeles innan Trump formellt blev president. Den gav anklagelserna en grund och innebar publicitetsmässigt ett svårt problem för Trump.
Redan 2017 och följande år framkom dock i amerikanska alternativa media en hel del information, som klart beskrev, att och hur Hillary Clinton organiserat och finansierat det falska ryska material, som togs fram 2016 och var grunden till påståendet, att Trump hjälptes till presidentposten av Putin.
Det hade också kommit fram material om hur cheferna för FBI och CIA på olika sätt partiskt stöttat bluffen om ryskt stöd till Trump, samt samarbetet med Clinton från anställda på justitiedepartementet.
Konventionella media stöttade genomgående demokraternas version av anklagelserna mot Trump och senare exempelvis Riksrättsåtalen mot presidenten och andra anklagelser. Hur Obama var involverad och varför och hur CIA och underrättelse sektorn kunde hävda, att ryssarna påverkat det amerikanska valet, var dock fortfarande oklart.
Det var först i år (2025) som bevisen om Clintons men främst Obamas ledande roll i konspirationen och vad som orsakade Underrättelseorganens bluff om ryssarnas inblandning i valet avslöjades klart och ovedersägligt ((1) och (2)).
Det helt ensidiga ställningstagandet för alla demokratiska påståenden och uttalanden och all kritik riktad mot Trump och republikanerna var ändå inte oväntad. Självfallet hade pressen ända från Kennedyeran politiskt varit djupt partisk, och behandlingen av George Bush II, samt presidentkandidaterna Mc Cain och Romney bekräftade detta i början av 2000-talet.
Den totala enigheten och intensiteten i avståndstagandet från republikanerna och villigheten att alltid och oavsett område angripa Trumps politik var ändå överraskande.
Strukturutvecklingen inom mediasektorn var en orsak till förändringen, eftersom många mindre tidningar hade försvunnit, och större tidningar med demokratiska ägare dominerade överallt och samverkade allt bättre. Radikaliseringen inom landets undervisnings-, hela kultur- och vissa andra sektorer stöttade detta.
Under 2015 – 2020 hade heller ännu inte bloggosfären inkl fria radio/TV kanaler alls nått det omfång och den styrka den hade 2024, när den Trumpvänliga delen av media i inflytande och slagkraft till väsentlig del kompenserade den konventionella pressens och de tre stora TV-kanalernas konstanta attacker mot Trump.
Villigheten hos media att motta och publicera alla ”läckor” från underrättelsesektorn, justitiedepartemetet, FBI och olika delar av administrationen under 2017-2020 störde och besvärade den nya administrationen.
Självfallet visste tidningarna och elektroniska media, att dessa hemliga och ofta illegala informationer inte var spontana beslut av enstaka befattningshavare i den federala förvaltningen, utan istället resultatet av ett antal starkt övertygade demokrateter inriktade på att tillsammans så mycket som möjligt skada en politisk motståndare.
Anklagelser mot Trump med hjälp av allt, vilket verkade stödja påståendena om Russian Hoax, publicerades utan analys och kritik, och rabiata demokratiska politiker såsom Adam Schiff (3), som hartnär byggde sin karriär på förtal och lögner om presidenten, saknade aldrig en mikrofon eller TV-ruta att framföra sina anklagelser.
Att Muellers utredning lades ner i början av 2019, vilken erkände, att det inte fanns tillräckligt material, som stödde påståendena om ryskt stöd av Trump, avslutade inte alls den odiskutabla partiskheten i media. Den var oförändrad under valkampanjen 2020, och 2021 drevs hetsen mot den f d presidenten upp genom lögnerna om ett uppror vid Capitolium och Trumps påstådda stöd av ett sådant.
I efterhand syns den händelsen vara en av demokraterna styrd aktion med målet att hindra opposition i representanthuset mot hur presidentvalet genomförts och att driva fram ett godkännande av valet, trots sättet hur valet skett.
Svenska medias beteende
Vad innebär detta gällande svenska media? Ja, den överväldigande delen av denna sektor var beträffande den amerikanska inrikespolitiken 2015 och följande år egentligen bara intresserad av åsikterna inom den del av amerikanske press, som stöttade det demokratiska partiet (vilket ju är den helt dominerande delen).
Svenska journalister hade generellt inget intresse av att på allvar granska argumenten framförda av amerikanska alternativa media, som stöttade president Trump eller framfördes under 2017-20 av dennes administration. Men svensk press önskade överhuvudtaget allmänt inte höra på synpunkter, som utmanade det amerikanska etablissemangets partiska information.
Det gällde inte bara valkampanjen utan de flesta politiska initiativ, som den nya administrationen tog under första presidentperioden.
Att vara så uppenbart partisk till det demokratiska partiets förmån och etablissemanget var förödande för svenska medias täckning av amerikansk politik. Huvudförklaringen är naturligtvis, att den amerikanska vänstern driver policies som så gott som alla svenska partier godkänner. Vi har ju inga högerpartier i riksdagen i vårt land.
Självfallet tog svenska journalister med få undantag avstånd från Trumps policies avseende immigration, kulturmarxism, klimatet och motståndet mot globala organisationer, eftersom det gick emot huvudpelare även i svensk politik.
Att inte dessa ståndpunkter skulle vara korrekta var en hädelse. Det innebar, att under den första Trumpperioden en överväldigande del av alla artiklar i Sverige om Trump inkl misstankarna mot honom gällande påstådda kontakter med ryska regeringen i syfte att få valstöd (the Russian Hoax) är gravt felaktiga dvs är nonsens.
Dessutom var de amerikanska källor, som svenska journalister använde ofta de tidigare mest respekterade tidningarna i världen såsom New York Times, Washington Post osv. Att dessa tidningar alltmera under 2000-talet förstört sitt tidigare anseende ville svensk press inte erkänna.
Dessa tidigare högt respekterade tidningar står ju numera konsekvent för fake news gällande amerikansk inrikespolitik. Detsamma gäller de stora TV-kanalerna.
Mediautvecklingen medförde också, att – precis som i Sverige – ingen amerikansk journalist med inriktning mot politik numera kunde hoppas på en karriär – eller ens anställning – om denne inte tillhörde vänstern.
Objektiv och saklig journalism är ju inte längre målet utan syftet är främst indoktrinering. Nedgången generellt i anseende, intäkter och lönsamhet för en betydande del av amerikanska konventionella media är därför mycket välförtjänt och önskvärd.
Man kan säga att en generation av politiska journalister, som i svensk press sedan år 2000 skrivit om amerikansk inrikespolitik, främst följt en vänsterideologi. Att inte objektivt kunna analysera amerikansk politik, som stred emot den som tillämpas i Sverige, är en sak.
Men att vara så ointresserad av sanningen som svenskarnas behandling av Russian Hoax visade, är oacceptabelt och oförlåtligt. Det fanns nämligen material redan under 2017-18, som klart visade att demokraternas kampanj mot Trump inte hade någon saklig grund.
Svenska tidningarnas ledningar och styrelser borde ha känt ett större ansvar för vilseledningen av det svenska folket gällande vad som hände i västvärldens största demokrati. De intog dock samma skamliga faktafientliga attityd som journalisterna och stöttade vilseledningen av det svenska folket.
Man kan naturligtvis säga, att svensk press inte skilde sig från många andra europeiska länders, men det duger inte som försvar. Man sökte på inget sätt sanningen eller tillämpade någon godtagbar nyhetsvärdering utan ljög för svenska lyssnare och tidningsläsare genom att som amerikanska media kontinuerligt stötta det demokratiska partiets lögner om Trump.
- Office of the Director of National Intelligence: New Evidence Uncovers Obama-Directed Creation of False Intelligence Report Used to Launch Years-long Coup to Undermine President Trump and the American People
- Internewscast Journal: CIA Document Reveals Deception by Intelligence Officials in Russiagate Case
CIA: Tradecraft Review of the 2016 Intelligence Community Assessment on
Russian Election Interference - Red State: Kash Patel Declassifies Whistleblower Testimony, Confirming Just How Shifty Adam Schiff Is
Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav tidigare ut boken ”Vakna upp – Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Lämna ett svar