En mycket korrekt analys. Förklarar varför vi är där vi nu är!

Den senaste riktigt stora demonstrationen rörande inrikespolitik ägde i Sverige rum den 4 oktober 1983, alltså för mer än 42 år sedan. Då marscherade bortåt 100  000 personer i Stockholm mot den socialdemokratiska regeringens förslag att införa löntagarfonder.

Visst, svenskarna demonstrerar också ibland i nutid, men inte för det egna folket och Sveriges väl och ve. I juni i år demonstrerade bortåt femtiotusen mot det som rubricerades som ”folkmordet i Gaza”. Sex år tidigare ledde Greta Thunberg den globala klimatstrejk som i Stockholm samlade ungefär lika många deltagare.

Majoriteten av Sveriges medborgare, också de som politiker brukar kalla för valmanskåren har inte bara satt sig på läktaren utan också vänt ryggen åt politiken. Finns det någon nationell fråga som skulle kunna få ut svenskarna råförbannade på gatorna? Kanske om Sverige slutade att delta i Melodifestivalen? Nej, inte ens det tror jag.
Varför har det blivit så här?

Jag vill lyfta fram fem politiska vägval som förklaring till svenskarnas extrema politiska passivitet.
År 1866 gav en reform rösträtt till andra kammaren åt män över 21 år om de ägde egendom, betalade skatt eller hade en viss inkomst, det så kallade penningstrecket. Cirka 20 – 25 % av de vuxna männen fick rösta. Tänk tanken att den allmänna rösträtten aldrig genomförts utan att rösträtten visserligen hade moderniserats så att kvinnor inte uteslöts och urvalsprinciperna var mer sofistikerade. Fortsatt var rösträtten inte en rättighet utan ett förtroende som staten visade sina mest betrodda medborgare

Läs vidare på Swebbtv och se videon eller se den här: