Läsvärt av Chris Forsne.

Som journalist eller krönikör ska man veta lite mer än allmänheten, än gemene man, i vissa frågor. Det är det yrket går ut på.

Att man läser in sig, rådgör, upplever just de ämnen man sedan försöker tolka på bästa sätt. Men det har blivit allt svårare. Inte för att kunskapen blivit svårare att inhämtat – men för att de röda linjerna har blivit närmast oändligt mycket fler.

Jag kan ibland känna att jag står på en liten kulle, något upphöjd över slätten som omger mig. Att jag har den som en utkikspunkt och sedan försöker förmedla till de som omger mig på slätten upptagna av sitt dagliga värv, inte spanare som jag, vad jag upptäckt i just en eller annan riktning.

Så var det ganska länge. Vare sig jag skrev om fransk politik, eller konflikten i Västsahara Västsahara och sedan försökte skildra vad och varför.

Länge uppskattade arbetsledare den journalistiska nyfikenheten och ambitionen – men tiderna har förändrats. Idag gäller den enkla enkelspårigheten lag.

För den som står på kullen syns mest röda linjer, inte bara raka, logiska utan de dras härs och tvärs, alla lika farliga för den som försöker överträda dem än så försiktigt.

Det gäller inte bara vilka ämnen betraktaren tar upp, det gäller framför allt att välja sida. Den goda sidan. Det har mainstream media gjort. Med det men via SVT, SR, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet etc etc.

Dagens ETC klart långt till vänster har dragits in runt de räddhågsnas lägereld och får numera till och med sätta agenda för de lata etablerade journalisterna som inte drivs av annat än fast lön och anställningstrygghet.

Jo, Kvartal och Fokus och fler små medier nosar då och då in på den farliga konservativa högerns område. Men oftast välklädda, välformulerade.

Journalist- och krönikörbranschen har blivit räddhågsen. Utbildningsnivå syns ha blivit allt lägre. En seger för politikerna som har allt mindre att frukta.

Förlorarna är folket.

Läs vidare på chris forsne.