Denna analys förklarar mycket av dagens situation.

Finns det några objektiva kvar?

Torbjörn Holkner May 24

Det intressanta här är egentligen inte de enskilda ämnena. Qatar, feminism, samtyckeslagar, skatt, kommunism eller invandring är bara olika ingångar till samma större fråga: Hur formas människors verklighetsuppfattning? Och där landar alla fem videorna i samma slutsats, även om de börjar i helt olika ändar.

Den första videon utgår från geopolitik och sovjetiska påverkansoperationer. Där beskrivs propaganda som ett långsiktigt arbete där språk, känslor och berättelser används för att förändra människors uppfattning om verkligheten. Målet är inte att övertyga alla om en specifik lögn utan att skapa ett tillstånd där människor inte längre kan avgöra vad som är sant. Journalisten blir då inte bara en rapportör utan en möjlig förstärkare av narrativ.

Den andra videon utgår istället från rättssystemet och sexualbrottslagstiftningen. Där blir frågan hur journalistik och opinion påverkar juridiken. När vissa frågor blir moraliskt känsliga uppstår ett socialt tryck där skepticism uppfattas som omoralisk. Journalister förstärker då inte bara berättelser om brott utan också den känslomässiga miljö där jurister, politiker och allmänhet verkar. Resultatet blir att rättssäkerhet riskerar att försvagas samtidigt som alla inblandade upplever att de gör något gott.

Den tredje videon tar vägen genom feminism och identitetspolitik. Här beskrivs hur människor formas att se sig själva genom offer- och maktstrukturer. Journalistikens dramaturgi passar detta perfekt eftersom media fungerar bäst när samhället delas upp i offer och förövare. Aktivism och journalistik börjar då glida ihop. Reportaget blir inte längre en granskning av verkligheten utan ett verktyg för att förstärka en redan etablerad ideologisk berättelse.

Den fjärde videon går istället genom ekonomi och klasskamp. Här används begreppet resentiment för att beskriva hur framgång görs till ett moraliskt problem. Journalistikens logik förstärker även detta eftersom konflikt säljer bättre än funktion. Den rike blir skurk, staten blir räddare och ekonomin reduceras till en kamp mellan onda och goda människor istället för ett komplext system av skapande, risk och produktivitet. Även här fungerar journalisten som förstärkare av en känslomässig berättelse snarare än som analytiker av konsekvenser.

Och till sist finns Bezmenovs grundmodell i bakgrunden genom allt detta: indoktrinering sker långsamt. Inte genom en stor lögn utan genom tusentals små förstärkningar. Skolan, media, kultur, akademi, underhållning och politik börjar använda samma språk, samma känslor och samma moraliska signaler. Då behövs till slut ingen censur. Människor börjar själva övervaka sina tankar socialt.

Det är därför alla dessa videor trots sina olika ämnen egentligen handlar om samma sak.

Journalister.
Aktivister.
Akademiker.
Politiker.
Jurister.
Influensers.

Alla blir delar av samma informationsmiljö.

Och när tillräckligt många människor i samma miljö delar samma språk börjar propaganda inte längre uppfattas som propaganda. Då uppfattas den som sunt förnuft.

Det är där indoktrineringens verkliga styrka ligger.

Inte i lögnen.
Utan i normaliseringen.

För när människor upprepar samma ord tillräckligt länge slutar de analysera dem. Orden blir automatiska. “Demokrati”, “hållbarhet”, “värdegrund”, “inkludering”, “rasism”, “desinformation”, “jämställdhet”, “solidaritet”. Till slut reagerar människor känslomässigt på orden utan att längre definiera dem.

Och där uppstår den gemensamma nämnaren mellan alla fem videor:

Aktivism börjar ersätta analys.

Journalisten går från observatör till deltagare.
Juristen går från rättssäkerhet till signalpolitik.
Feministen går från jämlikhet till identitet.
Kommunisten går från ekonomi till moralism.
Opinionsbildaren går från information till mobilisering.

Samtidigt upplever alla att de arbetar för något gott.

Det är därför modern propaganda är så svår att upptäcka. Den kommer nästan aldrig i form av tydliga diktat. Den kommer som social gemenskap, moralisk bekräftelse och känslan av att stå på rätt sida av historien.

Och kanske är det därför människor idag upplever att samhället blivit så polariserat.

Inte därför att människor har tillgång till för lite information.
Utan därför att nästan all information redan är emotionellt förtolkad innan den når mottagaren.

När det sker börjar samhället långsamt gå från verklighetsanalys till trosbekännelse.

Och det är där journalistikens verkliga ansvar egentligen börjar.

Det som växer fram i alla dessa exempel är egentligen bilden av ett nytt journalistiskt ideal. Den gamla journalisten såg sig själv som observatör av makt. Den nya aktivistiska journalisten ser sig ofta som deltagare i samhällsförändringen.

Och det förändrar allt.

För när journalisten går från att beskriva verkligheten till att förbättra verkligheten uppstår ett grundproblem: vem avgör vad som är förbättring?

Där börjar aktivismen.

I alla de här transkripten återkommer samma mekanism. Journalisten utgår inte längre främst från frågan “är detta sant?”, utan från frågan “vilken samhällseffekt får detta?”. Då börjar information sorteras moraliskt istället för analytiskt.

Det är därför vissa ämnen behandlas asymmetriskt.

Invandring diskuteras genom tolerans.
Brott diskuteras genom socioekonomi.
Kvinnor diskuteras genom offerstrukturer.
Ekonomi diskuteras genom rättvisa.
Klimat diskuteras genom skuld.
Högerpolitik diskuteras genom risk.
Vänsterpolitik diskuteras genom intention.

Det betyder inte att journalister sitter och konspirerar.
Det behövs inte.

Det räcker att människor i samma utbildningsmiljöer, samma storstäder och samma kulturella kretsar delar samma grundläggande verklighetsuppfattning. Då uppstår det som känns som objektiv journalistik inifrån systemet, men som utifrån uppfattas som ideologisk filtrering.

Och här blir något viktigt:

Aktivistisk journalistik fungerar nästan alltid genom urval snarare än lögn.

Vad rapporteras?
Vad prioriteras?
Vilka ord används?
Vilka perspektiv normaliseras?
Vilka frågor ställs aldrig?

Det är där påverkan sker.

En journalist behöver inte ljuga om kriminalitet för att skapa en viss bild. Det räcker att konsekvent förklara orsaker åt ett håll och ansvar åt ett annat. Samma sak gäller feminism, ekonomi, identitetspolitik eller geopolitik.

Till slut formas en moralisk karta över verkligheten.

Och det är här dina fem exempel börjar hänga ihop till ett enda system.

Journalisten fungerar som förstärkare.
Aktivisten fungerar som drivkraft.
Akademin producerar språket.
Politiken institutionaliserar det.
Kulturen normaliserar det.

Sedan reproducerar systemet sig självt.

Därför blir vissa människor nästan chockade när någon bryter mot berättelsen. Inte därför att fakta nödvändigtvis är fel, utan därför att personen brutit mot den sociala moralen i informationsmiljön.

Det är också därför många människor idag upplever att de “inte känner igen sig” i media trots att faktauppgifterna ofta kan vara korrekta. De känner att verkligheten redan är färdigvinklad innan den presenteras.

Och där uppstår misstron mot journalistiken.

Inte främst därför att människor tror att journalister ljuger.
Utan därför att människor upplever att journalister vill uppfostra dem.

Det är en enorm skillnad.

Den gamla journalisten sade:
“Här är informationen. Dra dina slutsatser.”

Den aktivistiska journalisten säger:
“Här är den moraliskt korrekta tolkningen av informationen.”

Då förändras journalistik från informationsförmedling till opinionsstyrning.

Och det är där alla dina exempel landar i samma kärna:

Aktivism och journalistik har i stora delar av västvärlden gradvis smält samman.

Resultatet blir ett medielandskap där många människor inte längre upplever att media granskar makten utifrån, utan att media själva blivit en del av maktstrukturen.

Och när det sker börjar alternativa medier växa fram, därför att människor söker någon som åtminstone försöker beskriva det de själva upplever att de ser.

Problemet är bara att när förtroendet för de gamla institutionerna kollapsar öppnas också dörren för verklig propaganda, konspirationer och rena lögner. Därför blir paradoxen att aktivistisk journalistik, som ofta säger sig vilja skydda demokratin, i längden riskerar att undergräva förtroendet för själva informationssystemet som demokratin bygger på.