De flesta svenska politiker har inte heller lärt sig något!

Parallellerna mellan varvskrisen på 1980-talet och Northvolts kollaps samt Stegras problem bör vara uppenbara. Båda fallen illustrerar hur  politiskt laddade industriprojekt kan isolera sig från ekonomisk verklighet när tillräckligt många aktörer — stat, kapital, medier, fack — investerat prestige i samma berättelse. Den rimliga slutsatsen bör idag vara att subventionerad överlevnad är negativ för samhället i långa loppet eftersom den endast förlänger smärtan utan att lösa grundproblemen.

Samhällsdebattören och opinionsbildaren Ola Källqvist beskriver i en artikel i Kvartal batteriföretaget Northvolts kollaps som ett symptom på ett bredare systemfel: att moralisk prestige, statliga miljarder och starka  politiska narrativ (“den gröna industriella renässansen”) trängde undan teknisk och ekonomisk realism. Detta förstärktes genom att planekonomisk logik och ett  politisk önsketänkande snarare än marknadsmekanismer låg till grund för kollapsen.

En kollaps som aldrig borde ha kunnat ske om den politiska nivån hade haft kompetens och förmåga att dra de slutsatser som kunde formuleras efter den svenska varvskrisen på 1970-talet.Likheterna är faktiskt slående och går på flera nivåer

Under varvskrisen pumpade den svenska staten in enorma summor i Eriksberg, Götaverken och Kockums för att rädda jobben, trots att den globala konkurrensen — framför allt från Japan och Sydkorea — hade gjort svensk varvsindustri strukturellt olönsam. Med Northvolt upprepas mönstret: staten (och EU) gav massivt stöd till ett projekt vars kostnads- och konkurrensläge gentemot kinesiska batteritillverkare aldrig riktigt granskades tillräckligt kritiskt.

Läs vidare på Ledarsidorna.