Exakt!
Torbjörn Holkner Jul 22, 2026
Jag har under hela mitt liv arbetat i verksamheter där verkligheten alltid har sista ordet. Havet bryr sig inte om vad befälhavaren känner. Maskinen bryr sig inte om vad ingenjören hoppas. Fartyget bryr sig inte om vilken förklaring som låter bäst på sammanträdet. Antingen fungerar systemet eller också fungerar det inte. Antingen håller konstruktionen eller också går den sönder. Antingen kommer fartyget fram eller också gör det inte det. Därför har jag svårt att förstå ett samhälle där den subjektiva upplevelsen allt oftare får väga tyngre än den objektiva observationen.
Vi har lärt oss att fråga hur människor känner inför verkligheten innan vi har fastställt hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi frågar vem som upplever sig kränkt, vem som känner sig otrygg och vem som vill vara god. Därefter skriver vi politiken, formar myndigheterna och stiftar lagarna. Först långt senare, om ens någonsin, frågar vi vad besluten kostade, vilka andra verksamheter som trängdes undan och om det förväntade resultatet verkligen uppnåddes. Vi har vänt på hela arbetsordningen.
Det är inte känslorna som är problemet. Känslor är mänskliga. Empati är nödvändig. Omsorg är en styrka. Men känslor är inte bevis, empati är inte analys och godhet är inte ett mätbart resultat. Den som känner starkast har inte automatiskt rätt. Den som berättar den mest gripande historien har inte därmed beskrivit hela händelseförloppet. Den som säger sig vilja väl har inte befriats från ansvaret för vad beslutet faktiskt leder till.
Jag har sett hur lätt en situation kan feltolkas när betraktaren bara ser den sista reaktionen. Den synliga reaktionen blir berättelsen. Det som hände före reaktionen försvinner. Orsak och verkan byter plats. Den som reagerar blir problemet och den händelse som framkallade reaktionen blir osynlig. Samma sak sker i samhället. Vi reagerar på den starkaste bilden, den mest upprörda rösten och den mest känslomässiga berättelsen. Därefter bygger vi vår gemensamma verklighet på ett ofullständigt händelseförlopp.
Politiken har blivit särskilt skicklig på detta. Där talas det ständigt om kostnader, men nästan aldrig om vilken sorts kostnad det är. Är det en investering som ska ge framtida avkastning? Är det underhåll av ett system vi vill bevara? Är det en reparation av något vi redan har förstört? Är det en reserv för ett kommande behov? Vilka andra verksamheter trängs undan? Vad var den förväntade nyttan och när ska den mätas? I stället klumpar vi ihop allt till en enda siffra och ställer den mot ord som humanism, solidaritet, trygghet eller ansvar. Den mätbara kostnaden ställs mot den subjektiva förväntningen. Sedan låtsas vi att jämförelsen är en analys.
Det är den inte. Det är en debatt. Debatten är till för att övertyga. Den väljer fakta, ord och bilder som stärker den egna ståndpunkten. Diskussionen däremot plockar isär frågan. Samtalet gör det möjligt att förstå varför olika människor ser olika saker. Jag är inte intresserad av att vinna debatten genom att skrika högst. Jag vill veta vad som hände, varför det hände och vad resultatet blev. Jag vill veta vad vi observerade innan vi bestämde oss för vad observationen skulle betyda.
Under lång tid har ett feminiserat samhällsideal vuxit fram inom politiken, journalistiken, myndigheterna och lagstiftningen. Med feminiserat menar jag inte kvinnor. Jag menar ett tankesätt där upplevelse, empati, omsorg och moralisk avsikt tilldelas större betydelse än verifierbar observation, konsekvens och resultat. Både kvinnor och män företräder detta tankesätt. Sverige gjorde det till och med till officiell statsdoktrin genom den feministiska utrikespolitiken. Det som tidigare var en ideologisk utgångspunkt blev en uttalad princip för statlig styrning.
Nu ser vi samma utveckling inom straffrätten. Frivillighet, självkänsla, förödmjukelse och psykisk påverkan förs in i lagens rekvisit. Det betyder inte att övergrepp, hot och kontroll ska accepteras. Det betyder att rättsstaten får en allt svårare uppgift: att objektivt bevisa det som till stor del beskrivs genom subjektiva upplevelser. Ju mer straffrätten närmar sig människors känslor, relationer och tolkningar, desto större måste kraven på bevisning, precision och rättssäkerhet bli. Ändå sker ofta motsatsen. Den som kräver objektiv prövning misstänkliggörs som om själva kravet på fakta vore ett angrepp på den som berättar.
Jag vägrar acceptera den ordningen. Att begära fakta är inte att sakna empati. Att pröva en berättelse är inte att förneka en upplevelse. Att beräkna kostnader är inte att sakna humanism. Att undersöka undanträngning är inte att vara kall. Tvärtom. Den som verkligen bryr sig om människor måste också bry sig om vad besluten gör med dem. Goda avsikter som leder till dåliga resultat är fortfarande dåliga beslut.
Objektivism innebär för mig inte att människan ska bli känslolös. Det innebär att känslan inte får styra över observationen. Det innebär att vi först fastställer vad vi vet, därefter skiljer det från vad vi tror och slutligen redovisar vad vi vill. Observationen är objektiv. Prognosen är en beräknad förväntan. Målet är en värdering. Resultatet är återigen objektivt. Blandar vi ihop dessa delar kan varje misslyckande försvaras med att avsikten var god.
Det är så ansvar försvinner. Politiker hänvisar till sina ambitioner. Journalister hänvisar till sin berättelse. Myndigheter hänvisar till sitt uppdrag. Organisationer hänvisar till sin värdegrund. Alla ville väl. Ingen behöver svara för resultatet. Men verkligheten redovisar alltid sitt bokslut. Kostnaden finns kvar. Undanträngningen har redan skett. Skadan är verklig även när ingen vill kännas vid den.
Därför förespråkar jag objektivism. Inte som en ny ideologi och inte som ännu en moralisk etikett. Jag förespråkar den som en arbetsordning. Observera först. Verifiera sedan. Skilj fakta från antaganden. Beräkna kostnaden. Redovisa förväntningen. Följ upp resultatet. Sök avvikelsen. Fastställ ansvaret. Först därefter får vi dra slutsatsen.
Vi behöver inte färre känslor. Vi behöver mer verklighet. Vi behöver inte fler människor som berättar för oss vad vi ska känna. Vi behöver människor som vågar fråga vad som faktiskt hände. Sveriges framtid avgörs inte av vem som lyckas framstå som godast. Den avgörs av vår förmåga att skilja mellan det vi önskar vore sant och det som faktiskt är sant. Verkligheten bryr sig inte om våra känslor. Men om vi fortfarande förmår observera, tänka och ta ansvar kan vi börja bry oss om verkligheten.
Artikeln finns på Torbjörn Holkners Substack (Oväld)
Lämna ett svar