Anders Widén skriver bra och insiktsfullt om socialdemokraterna.

Från Mona Sahlin till Lawen Redar (Valle Valår #36)

Anders Widén sep 05, 2026

Jag blev kallad till Sveavägen 68 år 1994 i egenskap av författare och kulturarbetare. Minns jag rätt var det dåvarande kulturborgarrådet Tjia Torpe som bjöd in. Där träffade jag Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl och Mona Sahlin. Efteråt hamnade jag på krogen med gänget kring Mona, däribland folk ur hennes talskrivarstab som Stefan Stern och yngre förmågor ur den krets där även Ardalan Shekarabi senare växte fram. Jag valde att vara artig, men förfärades över hur samtalen löpte och vad de brann för. I sin egen värld var de uppfyllda av en djup tro att de var goda. De trodde genuint att de gjorde världen bättre genom att införa nymarxistisk maktteori och intersektionalitet. Där de såg en ädel kamp för svaga grupper, såg jag embryot till en ständig sortering av människor i offerroller och förtryckarmönster. Där och då insåg jag att den gamla arbetarrörelsens idé om arbete, produktion och gemensamt välståndsbygge höll på att ersättas av en renodlad identitetspolitik. Men jag kunde ännu inte formulera vad som kändes fel för mig, eftersom jag inte begrep vad identitetspolitik gick ut på. Jag kände däremot instinktivt ett stort obehag.

Det jag hörde den kvällen gjorde att jag vägrade befatta mig med partiet då. Men kring 2002 ändrade jag mig. Jag tänkte att om Sverige måste dras med ett stort socialdemokratiskt parti, vilket i grunden varit en god samhällsbyggande kraft, så måste det stå kvar på en förnuftig grund. Jag gick med i lokalpolitiken för att driva frihetliga frågor och skriva frihetliga motioner och försöka bekämpa den där obehagliga utvecklingen inifrån. Det var förgäves. Det intersektionalistiska giftet hade redan satt sig i väggarna. Unga dårar som skolats genom SSU, på Bommersvik och internationella läger i Madrid och Bryssel hade svalt dessa nymarxistiska maktteorier helt och hållet. De här yngre förmågorna visste inget annat än att skapa bidragsberoende och jag frågade dem upprört: “Vem fan tror du betalar notan? Det är redan så att varje knegare i landet bär 2,25 människor på sina axlar. Knegaren orkar snart inte mer och hela LO-kollektivet är på väg över till SD. Och jag förstår dem! Ni sviker era egna!” Jag talade för döva öron.

Läs vidare på Anders Widéns Substack.