Valdebatterna handlade bara om inrikes frågor medan de viktiga utrikesfrågorna förbigicks med tystnad. Var det avsiktligt? Alla partier tycks vara överens, men är verkligen alla medborgare överens om den utrikespolitik som förs?

Knappt har bläcket på Ulf Kristerssons (M) avskedsansökan hunnit torka eller Magdalena Andersson (S) hunnit njuta av pyrrhussegern innan vi påminns om vad som fortsatt ska vara Sveriges viktigaste prioritering oavsett färg på regeringen; Ukraina.

Här ska inte läggas fokus på fel saker som att börja bry oss om vårt eget blödande land där välfärdssystemet krackelerat och bara glöm tanken att sätta Sverige samt svenska folket först – ”det sista Sverige får göra nu är att vända blicken inåt”, det hävdar chefen för Östekonomiska institutet, Torbjörn Becker, tillsammans med Anders Olofsgård, docent i nationalekonomi, Maria Perrotta Berlin, ekonomie doktor och Jesper Roine, professor i nationalekonomi som på DN Debatt stakar ut vägen framåt för Sverige som sammanfattas i tre punkter.

1. Vi bör se Ukraina som vårt första försvar.
2. Stödet till Ukraina bör hanteras som den tillfälliga och extraordinära utgift det är som kan hanteras vid sidan av det vanliga budgetarbetet och vid behov lånefinansieras.
3. Ukraina behöver betydligt mer stöd. Vi, som ett relativt litet land, måste verka för att EU som kollektiv tar ansvar för att hjälpa Ukraina så att finansieringen inte styrs av de länder som vill göra minst. Vi måste föra över de frysta ryska centralbanksreserverna som finns i Euroclear till Ukraina samt införa mer restriktioner.

Deras slutkläm är särskilt anmärkningsvärt eftersom man ingenstans pratar om fred och samarbete, utan det bästa sättet att trygga våra barns framtid är fortsatt krigshets.

Läs vidare på Jenny Pipers blogg.