En recension av Torbjörn Holkner.
Aug 24, 2026
Gårdagens partiledardebatt med sju partier utanför riksdagen var rent debattmässigt bra. Partierna fick presentera sig, de fick fram sina viktigaste budskap och de fick möjlighet att bemöta varandra. Skillnaderna blev tydliga, inte minst mellan Gustav Kasselstrand från Alternativ för Sverige och Mikail Yüksel från Partiet Nyans.
Jag reagerade personligen på hur extrem Kasselstrand var i sina åsikter gentemot Yüksel. Kasselstrand talade inte om en förändrad integrationspolitik utan om återvandring av mellan en och en och en halv miljon människor. Yüksel representerade samtidigt ett parti vars politiska existens bygger på representation för människor som Kasselstrand i stor utsträckning anser inte skall finnas kvar i Sverige. Det var därför inte endast två olika politiska lösningar som möttes. Det var två helt olika föreställningar om vilket Sverige som skall existera.
Trots detta kunde de stå i samma studio, lyssna på varandra och bemöta varandras argument. Det är en viktig demokratisk observation. Demokratin kräver inte att människor tycker lika. Den kräver att olika åsikter kan presenteras, granskas och bemötas.
De flesta deltagarna lyckades också förmedla vad deras partier vill. I det avseendet fyllde debatten sin funktion.
Men den skapade ingen ny demokratisk process.
Samtidigt som sju utmanarpartier delade på två timmars sändningstid intervjuades Jimmie Åkesson ensam under en timme i SVT. En etablerad partiledare fick därmed möjlighet till fördjupning, sammanhang, nationell räckvidd och efterföljande medial analys. De sju partier som försöker utmana det etablerade systemet fick dela på tiden, frågorna och uppmärksamheten.
Det visar den demokratiska obalansen. Men det visar också ett annat problem. Forum Sverige presenterade nya deltagare genom ett gammalt koncept.
En moderator ställde frågor. Partierna svarade. Deltagarna bemötte ibland varandra. Tittarna lyssnade. När sändningen var slut hänvisades tittarna till partiernas hemsidor.
Sedan avslutades processen.
Det fanns ingen inbyggd återkoppling. Ingen mätning av vad tittarna hade uppfattat. Ingen prövning av vilka förslag som var möjliga att genomföra. Ingen uppföljning av vilka partier som hade övertygat och varför. Ingen fortsatt gemensam process efter att kamerorna hade stängts av.
Det var nya deltagare i ett gammalt format.
Det var dessutom ingen samverkan. Det var samvaro.
Sju partier befann sig i samma rum och deltog i samma sändning. De delade studio, moderator och frågor, men varje parti kom dit för att presentera sig självt. De hade inget gemensamt definierat mål efter debatten och ingen gemensam process för att nå politisk representation.
Samverkan betyder inte att partierna måste tycka lika. Alternativ för Sverige och Partiet Nyans behöver inte kompromissa om sin politik. De behöver inte samarbeta politiskt, skriva ett gemensamt partiprogram eller ens tycka om varandra.
Samverkan innebär att olika aktörer behåller sina olikheter men använder en gemensam process för att uppnå ett gemensamt definierat resultat.
Det är detta SiV – Sverige i Valsamverkan – erbjuder. Syftet är inte att skapa ännu ett parti. Syftet är att bryta fyraprocentsspärrens utestängande effekt, öka den demokratiska representationen och återföra urvalet av företrädare till väljarna. Partierna behåller sina identiteter och sin politik, men samverkar genom en gemensam teknisk struktur.
Det är skillnaden mellan samvaro och samverkan.
Gårdagens debatt visade att partierna kan vistas tillsammans. Den visade inte att de har förstått varför de behöver samverka.
Debatten följde dessutom den gamla politiska modellen. Politik börjar normalt med ATT-satser på partiernas kongresser, landsmöten och stämmor. Där beslutas ATT partiet skall verka för någonting, ATT Sverige behöver förändras eller ATT ett visst samhällsproblem måste lösas.
ATT-satsen anger den politiska viljan.
Problemet är att politiken därefter går direkt från ATT till SKALL. Tre avgörande steg försvinner på vägen: VAD, VEM och HUR.
Det var också vad som hände i gårdagens debatt. Partierna fick berätta ATT Sverige måste förändras. Därefter berättade de vad Sverige SKALL göra. Sverige skall lämna EU. Sverige skall lämna Nato. Invandrare skall återvandra. Folket skall få större inflytande. Myndigheter skall avvecklas. Skatter skall sänkas. Basinkomst skall införas och skolan skall förändras.
Men formatet krävde inte att partierna definierade VAD som exakt skulle uppnås, VEM som skulle bära ansvaret eller HUR förslagen skulle bli juridiskt, ekonomiskt och praktiskt möjliga.
ATT, VAD, VEM och HUR är politikernas skyldighet. Först när dessa steg är utredda och beslutade kan tjänstepersonen få sitt SKALL.
I dagens politiska modell börjar politikerna med ATT och går sedan direkt uppifrån och ned med sitt SKALL. Längst ned möter detta politiska SKALL tjänstepersonernas administrativa SKALL. Lagen skall följas, budgeten skall hållas, uppdraget skall genomföras och resultatet skall dokumenteras.
När politikernas opinionsmässiga SKALL inte kan förenas med förvaltningens administrativa SKALL uteblir resultatet. Politikerna skyller då på förvaltningen. Förvaltningen hänvisar till det politiska uppdraget. Medierna frågar politikerna vad de nu skall göra.
Sedan börjar processen om.
Det är inte återkoppling. Det är rundgång.
Den största bristen i gårdagens debatt var därför inte vilka frågor som ställdes om Sveriges framtid. Den största bristen var frågan som aldrig ställdes om partiernas egen framtid:
Hur skall ni kunna påverka efter den 14 september?
Partierna fick berätta vad de vill göra om de får politisk makt. Ingen krävde att de skulle förklara hur de faktiskt skall få mandat att genomföra sin politik.
Om partierna stannar under fyraprocentsspärren får de ingen parlamentarisk representation. De kan fortsätta att skriva artiklar, hålla möten, spela in filmer och bilda opinion. Det kan påverka samhällsdebatten, men det är inte samma sak som att delta i riksdagens utskott, budgetarbete och beslutsfattande.
Efter valet kan därför samtliga sju partier ha fått väljarnas röster utan att någon av dessa röster ger parlamentarisk representation.
Väljarna har då röstat, men rösterna har inte givit något mandat.
Partierna har fått synas, men de har fortfarande inte visat någon trovärdig väg till inflytande.
Det var där gårdagens debatt borde ha fortsatt. Inte med ännu en fråga om vad Sverige skall göra, utan med de frågor som prövar partiernas egen demokratiska strategi:
Vilket valresultat räknar ni faktiskt med?
Hur många röster behöver ert parti för att nå fyra procent?
Hur många väljare har ni i dag, och hur skall ni nå dem som saknas?
Vilken konkret och mätbar strategi har ni för att komma in i riksdagen?
Vad har ni förändrat sedan föregående val?
Hur skall ni kunna påverka om ni återigen hamnar under fyraprocentsspärren?
Vad händer med väljarnas röster om ert parti inte får något mandat?
Är ert egentliga mål opinionsbildning eller parlamentarisk representation?
Varför fortsätter ni var för sig med en metod som hittills inte har tagit er in i riksdagen?
Kan ni samverka om en demokratisk process utan att samarbeta politiskt?
Är ni beredda att använda teknisk valsamverkan för att väljarnas röster skall kunna ge representation?
Om ni inte vill samverka, vilken annan trovärdig väg har ni då genom fyraprocentsspärren?
Och om er nuvarande strategi inte fungerar 2026, är ni då beredda att återkoppla, ompröva och börja samverka inför 2030?
Gårdagens debatt visade att det finns politiska alternativ utanför riksdagen. Den visade att dessa alternativ kan vistas i samma studio och delta i samma samtal.
Men den visade ingen ny demokratisk process.
Det var nya deltagare i ett gammalt format.
Det var samvaro.
Inte samverkan.
Och den viktigaste frågan ställdes aldrig:
Hur skall ni kunna påverka efter den 14 september?
Support Torbjörn Holkner
Launched 9 months ago
former Captain /Master / DP – CSO.
Lämna ett svar