En artikel väl utanför åsiktskorridoren och som ger anledning till eftertanke. Är ”våra” ledare så goda som de vill bli framställda och som etablerade medias propagandamaskin framhåller?

Källan är en artikel av Pascal Lottaz: https://pascallottaz.substack.com/p/the-lies-that-killed-ukraine

I ett  nyligen genomfört samtal på Neutrality Studies  avslöjar den brittiske historikern och Stalinbiografen Dr. Geoffrey Roberts systematiskt hur historiska förvrängningar och den avgrundsdjupa moraliska degenerationen hos västerländska ledare, tillsammans, eskalerade en relativt enkel politisk kris i Östeuropa till ett av de blodigaste krigen under det unga 2000-talet (och det är inte det enda).

Propagandakriget

Kriget i Ukraina har varit höljt i ett moln av propaganda, så tätt att även grundläggande historiska realiteter har trängts åt sidan. Ändå förblir fakta desamma: Rysslands beslut att tillgripa en ”särskild militär operation” i Ukraina, hur radikalt och beklagligt det än var, drevs inte av tanklös imperialism utan av ett långvarigt, upprepade gånger uttryckt krav på ett slut på USA:s/Natos beväpning av Ukraina – något som till och med New York Times erkände i två artiklar ( artikel 1,  artikel 2 ).

I december 2021 hade Ryssland tydligt lagt korten på bordet: förslag om Ukrainas neutralitet, att inte utvidga Nato och säkerhetsgarantier presenterades formellt för väst. Deras avvisande lämnade Ryssland med det dystra resonemanget att militära åtgärder var en mindre fara än passivt accepterande av ett växande strategiskt hot vid dess gräns. Det resulterande kriget var i grunden en extrem fortsättning på en eskalerande spiral – en påtvingad förlängning av förhandlingarna med andra medel. Långt ifrån att sträva efter att erövra hela Ukraina var det ursprungliga målet att tvinga fram ett avtal som erkände Rysslands grundläggande säkerhetsaspekter.

Läs vidare på Global Politics.