Bra att Karl-Olov Arnstberg tar upp denna bok! Läs krönikan här eller på Invandring och mörkläggning.

Publicerat den 25 maj, 2025 av I&M

Den svenske säkerhetspolitiske forskaren Ola Tunander, verksam vid fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, har på Karneval förlag denna vår gett ut en bok med titeln ”Hybris, Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Titeln syftar på det som förr var en själv­klarhet för geopolitiska forskare, liksom inom diplomatin och för varje underrättelsetjänst, nämligen att försöka förstå hur motparten, ”den andre” eller fienden, tänker. Istället agerar de som om de är moraliskt över­lägsna och representerar sanningen. Ola Tunander menar att de har fallit offer för en hybris som växt fram efter Sovjetimperiets fall och kalla krigets slut.

Dagens generation har inte upplevt det kalla kriget i vuxen ålder. De förstår inte att ett krig kan eskalera och de beter sig som om kärnvapen inte existerar. Rädslan för kärnvapen har gått förlorad. I en debatt mellan Carl Bildt och centralgestalten för den realistiska skolan inom internationella relationer, John Mearsheimer, sa Bildt det ryska kärnvapenhotet inte är trovärdigt. Jeltsins och Putins tidigare presidentrådgivare, Sergej Karaganov, hävdade i juni 2023 att västmakterna spelar ett farligt spel: ”Rädslan för en upptrappning till kärnvapennivå måste återställas. Annars är mänskligheten dömd till undergång”, sa han.

Boken baseras på en samling artiklar om Ukraina som Ola Tunander publicerat under de senaste två åren. Några är kortare inlägg, andra är längre och mer analyserande. Den röda tråden är Ola Tunanders vilja att förstå den värld som vi i Sverige och Europa möter idag, en värld som riskerar att gå mot en katastrof. Mycket övertygande frilägger han propagandan bakom Ukrainakriget, likriktningen av opinionen och inte minst använd­ningen av vad som i amerikanskt strategiskt tänkande beskrivs som ”deception”, det vill säga falskspel, bedrägeri och vilseledning. Vi uppfattar oss själva som ”the good guys”, i konflikt med ”Putin” som ”den onde”. Men för Ryssland är det länderna i väst, i synnerhet USA och Storbritannien, som är ”the bad guys”. President Putin har kallat västvärlden med USA i spetsen för ”lögnens imperium”.

Från Gulfkriget 1991 och framåt har USA framstått som den enda supermakten, vars hegemoni vilade på dollarn som världsvaluta, medial dominans och överlägsen militär styrka. Efter hand kom USA:s Natoutvidgning att pressa tillbaka Ryssland. Efter kriget i Libyen 2011 sa både Ryssland och Kina att de inte längre litade på västländerna och lade in sitt veto mot amerikanska förslag i FN:s säkerhetsråd. För att kringgå säkerhets­rådet lanserade USA då en egen ”regelbaserad internationell ordning” vid sidan om folkrätten.

Under kalla kriget dagar kunde journalister och forskare med olika infallsvinklar och perspektiv komma till tals i media. Så är inte längre fallet. Censur har blivit det normala. Vi får gå tillbaka till Pravda under sovjettiden för att hitta något liknande. Sedan år 2022 har exempelvis media unisont hävdat att Ryssland gick in i Ukraina för att erövra territorium. Det är inte sant. Ryssarna var ännu vid fredsförhandlingarna i Istanbul våren 2022 tydliga med att de inte hade några territoriella anspråk. Den ryska invasionen handlade om att förhindra NATO:s militärbaser längs den ryska gränsen. Ryss­lands ståndpunkt har sedan år 2008 varit att ett ukrainskt Natomedlemskap skulle leda till krig. Västliga styrkor som opere­rar från Ukraina skulle göra varje försvar av Ryssland omöjligt. Ukraina ligger bara 50 mil från Moskva. Detta har ingenting med Vladimir Putin att göra. Hela det ryska ledarskapet hävdar detsamma. Ryssland vill ha ett neutralt Ukrai­na. Men när väst inte accepterade ett neutralt Ukraina krävde man en ukrainsk buffert­zon under rysk kontroll.

Många i väst hävdar att Ryssland angrep Ukraina för att erövra lan­det. Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg sa att ”om Putin vinner i Ukraina finns det en re­ell risk att hans aggression inte kommer att sluta där”. Han kan kom­ma att angripa ”andra länder efter Ukraina”. Vad ville han med det grundlösa påståendet uppnå? Ett tredje världskrig? Som Ola Tunander träffande skriver ska Ryssland inte uppfattas som en hungrig björn som väntar på att slå till, utan som en hund som är inträngd i ett hörn och kan bita vem som än sparkar på den.

Det krig som startade den 24 februari 2022 såg ut att bli kort. Fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina några månader efter invasionen var framgångsrika och Zelenskys militära rådgivare har berättat att de hade korkat upp champagnen. Då dök den brittiske premiärministern Boris Johnson överraskande upp i Kiev och sa: ”Vi ska inte underteckna något alls med ryssarna. Let’s just fight.” Ukraina kunde i dag ha haft en neutral suverän stat. Men i stället följde Ukraina det brittiska rådet att, för att citera Boris Johnson, inte förhandla med ”krokodilen” Putin. Efter detta tappade Ryssland allt förtroende för en förhandlingslösning.

Med USA i spetsen utsatte Västvärldens politiker och journalister Ryssland för mycket hårda sanktioner. De trod­de på en snabb seger. Ukraina skulle befrias från ryssarna på samma sätt som vietnameserna befriade sig från USA, och ju mer vapen ukrainarna fick, desto större möjlighet skulle de ha att återta förlorad mark, det vill säga Krim och Donbass.

Detta hade inte något med verkligheten att göra. För den som visste något om vad det innebar att utmana Ryssland stod det klart från krigets första dag att Ukraina skulle förlora kriget. Vapen och miljardbidrag till krigskassan från väst till Ukraina kunde inte ändra på detta. Ju mer vapen väst ger Ukraina, desto fler soldater kommer att dö. Ett land som Ukraina kan inte vinna över det mycket större Ryssland, om Ryssland uppfattar kriget som ”existentiellt”. Skulle USA och länder i Europa mobili­sera betydande styrkor för att försöka besegra de ryska militära styr­korna och ha framgång med det, blir följden att Ryssland sätter in kärnvapen. Det är inte en hypotes utan det finns med i Rysslands författning.

För USA:s del handlar kriget inte i första hand om Ukraina utan om att försvaga Ryssland. USA:s politik är att ” käm­pa till sista ukrainaren”, som Clintons biträdande försvars­minister ambassadör Chas Freeman formulerade det. Andra amerikanska politiker har prisat detta upplägg, som gör att USA kan bekämpa Ryssland utan att behöva riskera amerikanska soldaters liv.

Den 12 september 2024 sa President Putin att om Ukraina får grönt ljus för västliga långdistansmissiler styrda av brit­ter och amerikaner mot mål i Ryssland med hjälp av amerikansk satel­litinformation betyder det ett direkt krig mellan västmakterna och Ryssland. Ola Tunander skriver att i ett amerikanskt-ryskt storkrig som berör Norden kom­mer Ryssland troligtvis att erövra Finland och Finnmark i Norge me­dan man nöjer sig med att slå ut USA:s baser i Sverige och Norge i öv­rigt, om nödvändigt med kärnvapen. De beslut om Natomedlemskap och DCA-avtal som de nordiska länderna har tagit framstår i ett sådant scenario med ett understatement som mindre kloka. Det var för övrigt min spontana reaktion för i synnerhet Finlands Natomedlemskap. Alltsedan Kekkonens tid har Finland hanterat sin mäktige granne inställsamt och med stor skicklighet. Den fredliga och ekonomiskt lönsamma relationen förstördes naturligtvis genom Finlands medlemskap. Nato skapades som en gentemot Sovjetunionen fientlig militärmakt, vilket förstärktes efter imperiets och Warszawapaktens fall. Sveriges medlemskap var också ett stort misstag, men Finlands står i särklass.

President Putin gjorde klart för Pentagon att Ryssland skulle kom­ma att slå tillbaka mot mål i USA och Europa om väst använde missiler med lång räckvidd för angrepp mot Ryss­land. Ryssland skulle i så fall komma att sätta in hypersoniska missiler som rör sig med en hastighet av 32 000 km i timmen och som fri­gör en kinetisk energi motsvarande en liten atombomb. Det är bara Ryssland som utvecklat ett sådant avancerat vapen och västvärlden har små möjligheter att försvara sig eftersom det inte finns något riktigt effektivt motmedel.

Pentagon tog uppgifterna på största allvar vilket senare bekräftades av New York Times, som skrev att Ryssland antag­ligen skulle slå tillbaka med än större styrka mot mål i USA och Europa. Det skulle i sin tur med största sannolikhet leda till ett globalt kärnvapenkrig, något som fick president Biden att avvisa Storbritanniens premiärminister Keir Starmers omdömeslösa krav på att få sätta in brittiska Storm Shadow-missiler mot mål djupt in i Ryssland.

Ledande brittiska politiker och försvarsanalytiker menar att ryssar­na bara försöker att vilseleda. Det ryska kärnvapenhotet gör inte intryck vare sig i Storbritannien eller i de skandinaviska och baltiska län­derna men det spelar fortfarande en roll i andra europeis­ka länder som i Tyskland och i de sydeuropeiska länderna. Europa är splittrat.

I USA var Bidens utrikesminister Antony Blinken generellt sett för att sätta in missiler med lång räckvidd i Ukraina, men Biden var mer försiktig. Han vill undgå ett storkrig och tänkte på sin plats i historien och faran för att kontrollen över kriget skulle gå förlorad under de tre-fyra sista månaderna av hans pre­sidentskap. Efter att Donald Trump vunnit det amerikanska president­valet hösten 2024 gav president Joe Biden grönt ljus för använd­ningen av brittiska Storm Shadows och amerikanska ATACMS. Frågan är om han därmed ville ställa Trump-administrationen inför en storkonflikt med Ryssland när den tillträdde. Donald Trump jr skrev den 18 november på X: ”Det militärindustriella komplexet verkar vilja starta ett tredje världskrig innan min far har fått chansen att skapa fred och rädda liv.” Andra av de som stod Trump nära drog samma slutsats. Den 16 december fördömde Trump Bidens beslut. Eftersom det är en sak med politiska beslut och något annat med vapenleveranser, tog inte kriget den fruktade dramatiska vändningen. Ukraina hade helt enkelt ont om dessa långdistansmissiler och nya leveranser låg i framtiden. Till detta bör läggas att Ryssland knappast lät sig provoceras av den avgående Biden-administrationen. De visste ju att med Donald Trumps tillträde så skulle nya villkor komma att gälla.

Ola Tunander har skrivit en mycket förtroendegivande bok, med noggranna källhänvisningar. Jag skulle kunna skriva många fler krönikor utifrån den. Om falsariet som Ukraina iscensatte i Butja för att övertyga västvärlden om den ryska ondskan och som omöjliggjorde diplomatiska förhandlingar. Om sabotaget av Nord Streams gasledningar, där Ola Tunander kommer med uppgifter som jag inte sett någon annanstans. Om Azovbataljonen som är nazister på riktigt och hyllar en av andra världskrigets slaktare, Stepan Bandera. Ola Tunander presenterar också fyra olika scenarier för hur kriget kan ta slut. I ett av dem prövar han tanken att europeiska politiker trappar upp konflikten. Då riskerar vi ett kärnvapenkrig.

Om du plågas av västerländska medias vilseledande bild av kriget i Ukraina, köp och läs Tunanders Hybris. Visst, det är skrämmande, inte bara med kriget utan också med västvärldens alla lögner men det är också befriande att ta del av en text som gör sitt bästa för att frilägga sanningen. Sprid gärna den här krönikan därför att de etablerade medierna kommer inte att diskutera boken. De är mer intresserade av att fortsätta att ljuga för dig.

Tack för i dag!

Karl-Olov Arnstberg