Att infantokratin styr oss är uppenbart. Se på alla politiker, men vilka är föräldrarna?

Denna Swebbtevekrönika har jag döpt till Välkommen till infantokratin.
En typ av inslag jag särskilt stör mig på i SVT:s nyhetsrapportering är när en vanligtvis ung reporter långsamt och övertydligt läser upp en text han eller hon författat. Vanligen är innehållet helt trivialt. ”Vafan”, tänker jag ”har nyhetsprogrammen blivit barnprogram?”

Det är inte enbart ett svenskt fenomen. År 1997 hoppade den engelske parlamentsledamoten George Walden av politiken efter att syrligt ha konstaterat att de politiska makthavarna “behandlade allmänheten som barn med inlärningssvårigheter”. Walden var med rätta bekymrad över hur politikerna hade slutat respektera väljarna och istället betraktade dem som oförmögna att fatta rationella beslut för egen räkning. Ett drygt kvartssekel senare har en andra och ännu mer oroande infantiliserande dynamik etablerats. Den här gången handlar det inte om nedsättande åsikter som politikerna har om väljarna, utan om den politiska klassens egna infantilisering. Den amerikanske författaren och kommentatorn Samuel Earle myntade termen “Infantokrat” för att beskriva en ny typ av samtida politiker som inte nöjer sig med att behandla oss som barn, utan nu själva beter sig på ett oroväckande infantilt sätt.

Samuel Earle ser Donald Trump som den största infantokraten av dem alla och lyfter fram hans förkärlek för att ge infantila smeknamn till sina politiska fiender och att han när han blev provocerad inte kunde låta bli att skryta om storleken på sin penis. Till det kan man lägga det som en CNN-journalist konstaterade: att när Trump inte omedelbart får det han vill ha så är det ganska vanligt att han får ett raseriutbrott.

Det är inte bara Trump som bär sig barnsligt åt. Under valkampanjen 2016 bemötte Joe Biden Trumps upptåg med sin egen version av vad en amerikansk kommentator kallade för ”geriatrisk infantilism”. Till exempel ville han ta Trump bakom gymmet på college och visade med knytnäven vad som skulle hända där. Den 46:e presidentens barnsliga beteende slutade inte där. År 2024 retweetade han Elmo från barnprogrammet Sesame Street och tillade “Vår vän Elmo har rätt: Vi måste finnas där för varandra… Även om det är svårt är du aldrig ensam”. Fler amerikanska exempel. År 2017 publicerade Hillary Clinton ett nittiofem sekunders videomeddelande på Twitter där hon liknade sig själv vid seriefiguren Wonder Woman. Också andra kvinnliga politiker har skrivit in sig i superhjältekulturen. Sarah Palin, Michelle Obama och Caroline Kennedy har alla figurerat som superhjältar i serietidningar. Bortsett från det vanliga svamlet om “empowerment” görs logiken bakom denna typ av politisk självpromovering aldrig helt klar.

(…)

Superhjältetänket har även genomsyrat den brittiska politiken. Till exempel är Labour-parlamentarikern Jess Phillips bestseller ”Truth to Power” (2019) så full av referenser till superhjältar och mörka politiska krafter, att det fick en recensent att kommentera att det är så här man pratar med ett barn.

Efter att tidigare ha arbetat som PR-chef för ett medieföretag var Storbritanniens förre
premiärminister, den på Eaton utbildade konservative David Cameron, extremt skicklig på att hantera sin image. Han var näst intill desperat angelägen om att framstå som en man av folket. Under hans tid klappades huskyhundar, kramades ungdomar i huvtröjor och han såg till att regelbundet fotograferas när han joggade, surfade och cyklade till jobbet. År 2012 stod hans regering inför den dubbla utmaningen med Islamiska Statens framväxt och Europas ekonomiska kris. Då lyfte Camerons pressteam fram hans fixering vid Angry Birds, ett videospel där en flock animerade fåglar försöker rädda sina ägg från grönfärgade grisar. Att den brittiske premiärministern slösade tid på ett så trivialt tidsfördriv noterades av många observatörer, inte minst för att han redan hade skaffat sig ett rykte som en person med förkärlek för att “chilla”. Den här gången behövde de dock inte vara oroliga. Camerons Angry Birds-beroende var PR. Ändå, Cameron var den förste brittiska politiker att inta infantokratläge genom att associera sig med ett barnspel på nätet. Tio år dessförinnan gjorde vår svenske statsminister detsamma. I SVT:s barnprogram Abrakadabra pratade Göran Person politik och dansade med kossan Doris.

(…)

Viktiga klass- och socialpolitiska frågor kokas ner till endimensionella modeord och infantila utropstecken. Sådana omvandlingar och förvrängningar av politisk kommunikation kan ses som en del av valrörelsernas tredje stora tekniska omvälvning. Radio var den första på 1920-talet och TV den andra på 1960-talet. På vår tids tredje typ av politiska arena är de budskap viktigast som fångar uppmärksamheten hos de ständigt distraherade. Sociala media gynnar det lilla framför det stora, det snabba framför det genomtänkta. De premierar också känslor framför förnuft. I detta förvrängda politiska sammanhang låter politikerna som uppmärksamhetssökande tonåringar. Det faktum att Twitter/X har blivit den främsta källan till politiska nyheter för många människor säger en hel del om vår infantila tid. Endast bekymrad över popularitet verkar dagens infantila politiska elit sakna både självförtroende och erfarenhet och som ett resultat är kortsiktigt och publikfriande beslutsfattande nu normen – lite som att vara en tonåring egentligen.

Se krönikan på Swebbtv eller här: