Att privatisera naturliga och storskaliga monopol leder ofelbart till problem och troligen till ännu mer byråkrati!

I början av 1990-talet drabbades det offentliga Sverige av en politisk väckelse. Den drevs främst av moderater men engagerade även andra partier, inte minst socialdemokraterna. Några menar att den inspirerades av Thatchers och Reagans konservativa tänkande, men jag tror att den var mer hemvävd. Denna rörelse gick under arbetsnamnet ”privatisering”.

Jag vet vad jag pratar om, ty jag for land och rike runt och försökte förklara för kommun- och landstingspolitiker vad privatisering betydde och vad det inte betydde. Det var i den här vevan som skolpengssystemet blev en del av Sveriges politiska verklighet även om just privatiseringsaspekten i det fallet inte var systemets viktigaste komponent vilket i stället var, som jag såg det, konkurrensen mellan skolor och valfriheten för eleverna och deras föräldrar.

Men kommunpolitikerna, som jag lärde känna rätt väl efter ett hundratal seanser runt om i landet, kunde inte frigöra sig från konceptet ”privatisering”, som ingen av dem dock kunde förklara. Var det att kommunen sålde sina dagis eller att dagisen av kommunen överläts till privata företagare att drivas på entreprenad eller var det att låta föräldravalet avgöra utvecklingen? Att ha tänkt igenom sådana saker var avgörande för att ett systemskifte skulle kunna fungera. Men politikerna, särskilt moderaterna alltså, var gripna av en religiös stormvind som intalade dem att privatisering var rätt svar i alla lägen oavsett vilka avsikter man hade.

På ett område slog privatiseringsdogmen igenom med större kraft än på alla andra, nämligen på just det ställe där den visserligen var enklast att arrangera rent administrativt, men samtidigt fick mer skadliga effekter än någon annan stans. Det området var landets offentligt ägda elnät.

Elnät är naturliga monopol eftersom en elanvändare sällan kan köpa el av någon annan än den som äger leveranskabeln in i användarens hus eller fabrik. En privat elnätsägare som maximerar sin profit kan höja priset hur mycket han vill och driva en elkund till konkursens gräns. Väl medveten om detta, och för att skydda medborgarna från privata elprisroffare, har svensk politik alltid varit att låta stat och kommun äga elnäten.

Läs vidare på Det Goda Samhället.