Detta har påverkat t.o.m. våra tekniska högskolor.

Det är en gammal erfarenhet att vetenskapliga discipliner, när de får politisk betydelse, tenderar att förändra karaktär. Klimatvetenskapen utgör i detta avseende ett närmast skolboksmässigt exempel.

Under större delen av sin historia var klimatforskningen en i grunden försiktig verksamhet. Man arbetade med osäkra data, ofullständiga modeller och en djup respekt för klimatsystemets komplexitet. Huvuduppgiften var att förstå jordens klimat.  Ingen seriös forskare kunde knappast föreställa sig att göra anspråk på att med någon större precision kunna förutsäga vare sig temperaturutveckling eller dess regionala konsekvenser. Detta hindrade dock inte att man redan tidigt drog den rimliga slutsatsen att ökade växthusgashalter kunde innebära potentiella risker värda att beakta.

Det märkliga är att denna i grunden sunda hållning i dag i stor utsträckning övergivits.

I stället möter vi en klimatdiskurs där osäkerhet närmast betraktas som suspekt. Att påpeka vad vi inte vet – vilket fortfarande är högst betydande – riskerar att avfärdas som ”förnekelse”. Detta är en anmärkningsvärd intellektuell förskjutning. Vetenskapens själva fundament, det kritiska prövandet och erkännandet av kunskapens gränser, har delvis ersatts av en slags moraliserande säkerhet.

Läs vidare på Det Goda Samhället.