Tänkvärt! Det är egentligen inte kontantförsvinnandet som är orsaken, utan de metoder (betalkort, internetbetalningar, mobiler etc.) som används, som bidrar till ensamheten. Den stora nackdelen är att individen blir ännu mer beroende av staten (makten), som enkelt kan utöva full kontroll av alla transaktioner innan de ens utförts.

Att stoppa ett mynt i telefonautomaten brukade vara något högtidligt. Man vägde slanten i handen och värdesatte det mot samtalet. Var det värt att ringa? Man såg det slinka ner i maskinen och försvinna. I alla fall på tredje försöket. Nu är både telefonkiosken och kontanter ett minne blott – och människan är ensammare än någonsin.

Om man hittade mynt i soffan eller bilen brukade det vara en ynnest. Nu känns det bara som att få ytterligare en uppgift. Något onödigt bökigt att hålla reda på. Så brukade det inte vara.

Att stoppa i ett mynt i en telefonen i en telefonkiosk är något som svenskarna snart inte kommer veta hur det känns. Se det försvinna mellan tummen och pekfingret.

Höra det trilla ner genom maskinen, hamna fel och trilla ut i det lilla myntfacket. Försöka igen. Något går i lås där inne och det tutar välkomnande i den tunga, svarta luren.

Tack för det, Televerket.

En svunnen tid som gått oss förlorade. Och med det har vi blivit ensammare som människor.

Telefonerna försvann inte. Men de blev mobila, och utvecklades så mycket att få längre ringer med dem. Alla sitter med dem i ansiktet på morgonen runt mig på tunnelbanan eller bussen till jobbet. Även jag. Läser nyheter, spelar schack. Jag sneglar över på skärmen i handen brevid. De ser på folk som dansar, gör sig illa eller sminkar sig i korta videosnuttar på Youtube och Tiktok i en rasande fart. Två sekunder per tittning, inte mer.

Mynttelefonens försvar

Telefonen som brukade föra samman oss människor på varsin sida om marklinan gör oss nu ensammare än någonsin när den både är dator, kreditkort, tv och Nintendo i ett. Genom teknisk utveckling har vi avvecklat oss själva.

Läs vidare på News 55.