Vad vill svenska folket? Vill det ha krig med Ryssland? Vet svenskarna vad krig innebär? Var finns bevisen för att Ryssland är Sveriges fiende?

Jag har (turligt nog för mig) aldrig deltagit i något krig eller ens kommit i närheten därav, men jag sett filmer, läst böcker och hört berättelser om krig som fått mig att vändas ut och in. Om jag dessutom mobiliserar fantasin framträder scener som göder den avsky man måste känna inför denna vedervärdiga hantering.

Under min uppväxt och fram till för bara några årtionden sedan har jag, inte minst i samband med lumpen, som jag lämnade med civilmilitär löjtnants grad, lärt mig några grundprinciper avseende svenskt försvar:

= Sverige hatar krig och älskar fred. Det närmaste vi kan komma krig (om man inte räknar andra världskrigets tyska permittenttrafik med tåg genom Sverige) är fredsmäkleri i internationella sammanhang. Därför har vi hållit oss förbehållslöst neutrala, vilket vi tidigare bevisat genom att stå utanför Nato.

= Vår enda potentiella fiende har varit och är Sovjetunionen/Ryssland. Inget annat land vill erövra oss, men denna stormakt, har det förklarats, vill det. När jag låg i lumpen fick soldaterna en bok om krig där en enda möjlig fiende identifierades. Denne uppträdde under täcknamnet ”stormakt Röd”.

= Per Albin Hanssons paroll från andra världskriget – att ”Sveriges beredskap är god” – gällde fortsatt under efterkrigstiden och då med lika dåligt och gradvis avtagande fog.

= Om stormakten Röd anföll Sverige skulle Förenta Staternas flotta komma ångande vid horisonten till vår räddning. Detta talade vi tyst om, kanske för att vi trodde oss lura Röd, men alla som hade en marinofficer i släkten kände till planen ty släktingen hade varit på flottövning i San Diego, Kalifornien.

= Sverige ökade hela tiden sin försvarsförmåga, inte minst genom att inrätta en feministisk utrikespolitik som gick ut på att utbilda fler svenska kvinnor till medlare i FN:s tjänst. Troligen stärktes Sveriges försvar även av att överbefälhavaren under flera år dansade och sjöng i Pride-festivalen.

Mot denna bakgrund var det svårt för mig att få in i min hjärna att Sverige för bara tre år sedan brådstörtat ansökte om medlemskap i Nato och för ett år sedan blev fullvärdig medlem. Jag tror att alla andra svenskar har samma problem som jag även om de fortfarande är så groggy av förändringen att de inte tagit in vad som sker. De fattar inte och det är därför vi inte har någon stor omvälvande debatt i denna nationella ödesfråga. Men faktum har blivit, tror jag, att vårt land, från att ha varit ett ängsligt fredsälskande land med ett ängsligt fredsälskande folk, plötsligt förvandlats till en grupp krigshetsare. Du kanske tycker att krigshetsare är ett för hårt ord och, gärna för mig, välj något annat ord, jag fortsätter emellertid att här och nu använda det eftersom jag inte kommer på något bättre. Här är några relevanta omständigheter:

Läs vidare på Det Goda Samhället.